Något jag hållt inuti i flera år har jag nu öppnat upp mig med för flertal vänner och för professionella. Att jag senare även kunde säga högt och tydligt för okända människor på pubben "vi firar att jag är 1 år skadefri", att jag inte skämdes över att erkänna mitt gamla missbruk.

Att jag öppnat upp mig helt och håller för en nyfunnen person- delat med mig av saker jag annars alltid försökt dölja med mig själv, och faktiskt känt mig så himla bekväm och obrydd om mitt förflutna.

 

Att skriva ut mig ur gymnasiet (på det 4e året) var det bästa beslutet jag gjort i hela mitt liv! Direkt kände jag en lättnad i kroppen, och att jag äntligen kunde slappna av. Ingen mer ångest.

Jag har blivit delvis friskförklarad från depressionen och helt friskförklarad från självskadebeteendet. Visst jag har mina dåliga dar, men jag hittar numera andra vägar genom dom dagarna.

Nu har jag även börjat våga ta tag i saker, känna mig redo för att äntligen ta tag i det då jag vetat förut att även om jag kanske vill, är det inte bra för mig just då. Nya uppmaningar, nya minnen, nya möjligheter.

 

Att gå från att inte vela se en till minut i mitt liv, till att ha en 1,5 års plan är riktigt stort. 1,5 år kanske inte låter så stort, men om man jämför med vad som höll på att hända och avslutas den 4 november 2015, så är det en väldigt lång framtidsplan.

 

 

För nuvarande mår jag bättre på allt sätt och vis. Jag tänker knappt längre på att skada mig, har inte ångest varje dag eller innan jag ska göra något/fara någonstans. Självförtroendet är det jag måste jobba på med mest, samt hur jag ska uttrycka det jag känner i ord då jag har väldiga problem med att verbalisera under t.ex möten hos vuxenpsyk.