Blandade känlsor

| Postat i: SannaNilssonLidin, tankar & känslor
0
Ena stunden är jag "jippie, yay oh yay!" andra stunden är jag "uhm..mm...blää".
Går från att vara "ja, imorgon ska jag till skolan och fortsätta med kollektionen, och jobba med den heeeela dagen! SÅ KUL" till att vakna dagen efter på eftermiddagen och tänka "jahapp.. skit.. igen.. jag klarar inte ens av att vakna, jag är ju helt meningslös"
 
De här bilderna kan visa lite mer på hur min inspiration ser ut inför allt.
 
110 dagar skadefri idag
 
... trots att jag haft starka tankar om det i veckor....

samanfattning

| Postat i: SannaNilssonLidin
0
 
Vad hänt den senaste tiden?
Jag har varit sjuk, så har spenderat alla dagarna hemma, fast varit sjuk den här gången.
Sen så tvingade jag mig till skolan i fredags för att fortsätta med att arbeta på kollektionen, samtidigt som jag blev riktigt förbannad på min lärare för en viss anledning.
 
I lördags hade vi rep under hela dagen på kulturskolan, tillsammans med resten av de personer som ska vara med i teatern.
Jag är den som ska leda in hela orkestern 3 gånger typ, då cello går in någon minut före oss. Se fram emot några till rep innan föreställningen är helt klar.
Söndagen var jag så dum att jag sov till ca 19.00, så jag har nu varit vaken hela natten och ska väl om någon timma göra mig iordning och börja röra mig mot skolan. Far dit tidigare idag, då vi annars börjar 12. Men då har jag tid att jobba med kollektionen! Snart ett plagg klart iallafall hah.

1 år sedan försöket

| Postat i: SannaNilssonLidin, tankar & känslor
1
Ah, försök till självmordsförsök är kanske att ta i... Men jag hade planerat in ett datum, en ungefär tid, bara inte vad jag skulle göra. Har visat delar ur den här texten förut, men här är nog lite till.
 
ännu en gång som jag med skräck lägger upp något så "intimt".
Det här var mina tankar skrämmer mig såhär nu i efterhand.
 
 
TRIGGER VARNING
 
 
 
 
 
 

"Jag känner mig ensam. Så jävla ensam!

Även om jag vet att bara jag tar mig till skolan så har jag en klass med härliga människor som gör mig glad.

Även om jag har personer som jag vet att jag kan lita på och skriva till när jag är nere, så vet jag inte vad jag ska säga. Hur fan ska jag beskriva hur jag mår?

Vill skriva till dom, just nu är det skit, men om dom frågar vad som är problemet så kan jag inte säga vad, för jag har absolut ingen aning!

 

Sen jag var liten så har jag mitt i allt bara mått så jävla dåligt och jag har lärt mig att hålla det inne.

Om kuratorn inte hade tagit kontakt med mig under första året på gymnasiet, så hade jag aldrig öppnat upp mig. Om det jag har sagt nu kan kallas för att öppna upp sig.

Som Demi Lovato sa: "Weakness is living in denial, only the strongest people ask for help".

 

När man väl ber om det så får jag inte ens det...

Ska så kallade "specialister" kunna bli lurade av en när man säger att allt är helt okej på ett bra sätt? Jag upptäckte tidigt att samtalen vi hade inte ledde någonstans, att det ledde till absolut ingen hjälp, så jag började säga att allt var helt okej för att dom skulle skriva ut mig. Vilket de nästan gjorde.

 

 

En dag kom en ny psykolog.

Men den nya psykologen ställde frågor som gjorde att jag bara nickade och höll med, men försökte ändå lotsas som att allt var bra. Efter detta drog dom ett streck över tanken att skriva ut mig. Jag hade inte ens delat med hälften av det jag känner, jag hade egentligen inte sagt någonting!

Några samtal senare så talade jag ut saker jag försökt dölja så länge. Berättade att jag gör och har tankar på saker även om jag tidigare hade nekat för dom. Nu börjades akut nummer ges ut och medicin utskrevs.

 

Medicinen som jag btw hade provat tidigare som gjorde mig helt cp efter bara 1 gång, gjorde mig bara ännu mer cp när jag tog den regelbundet. 

Det var inte bara sömnen, medicinen fuckade upp. Jag har aldrig under hela mitt liv varit så här ledsen och deppig- och inte skrattat under så här många veckor. Detta började från dag 1 med medicinen, och det är inte så att jag "inbillar mig" att medicinen gör detta mot mig. Jag kan sitta och stirra in i en vägg i timmar utan att göra eller tänkta på någonting. Jag har suttit och ätit middag och bara stirrat ner på något på bordet, helt tom i skallen och bara suttit där.

När jag blir arg, vilket jag blir HELA TIDEN av absolut ingen anledning så når jag en sån ilska jag aldrig nått förut då jag bara skulle kunna banka skallen i betong väggen gång på gång på gång, klösa sönder hela kroppen, hoppa framför ett tåg... you name it... och känslan slutar aldrig. Den håller i sig länge.

 

 

**For fact i tisdags, för exakt en vecka sen, så planerade jag efter orkestern att det var sista gången någon skulle se mig. Jag satt kvar i byggnaden, lotsades att jag väntade på skjuts hem. Jag bara satt där, ville bara dö. Inte för att jag inte fick skjuts hem, utan för att jag är less på att alltid vara ledsen, aldrig vara glad, alltid vara ensam, less på att hata mig själv, hata mitt liv. Jag visste inte hur jag skulle göra, men visste att jag hade utskriven medicin hemma som jag skulle kunna ta, men för att göra det behövde jag gå hem vilket jag absolut inte ville! Slutade med att mamma fick panik och bestämde sig för att möta mig, och jag blev bara förbannad över att se henne. Ville aldrig se henne igen men var ändå tvungen att göra det. Det är väl säkert inget fel med henne, det är bara något jävla fel på mig för att jag inte vill va i närheten av min mamma. Finns dom som inte har några föräldrar överhuvudtaget och jag vill inte vara kring mina.

 

Det här med att alla har kommit för en anledning, och att så kallade "Gud" ska ha skapat oss för en anledning är bull shit, jag har absolut ingen mening med att vara här annat än att irritera och svika familj och vänner. 

Jag skulle kunna ta slut på mitt liv här och nu efter jag skrivit detta, men jag tänker inte göra det för i morgon har jag ett bup möte där jag tänker berätta hur skit allt är, och om vi inte kommer någonstans kommer jag gå rakt ut ur dörren och inte gå tillbaka. Efter det vet jag inte...

Något inom mig hoppas att mötet kommer bli skit.

 

Jag vill bara slita sönder min kropp samtidigt som jag gråter, skriker, skär djupt in i huden.

Jag vill här ifrån, nu!

Jag vill inte leva längre…

Med det sagt så började jag gråta..."