ITALIEN - del 1

0
Dag 1
 
Det var ett tidigt uppvakande, eller för min del blev det att dygna då vi skulle samlas på flygplatsen 06.00.
Vi var klar med allt flygande vid 13.00, vilket ledde till en lunch på McDonalds där det fanns två killar (som arbetade där då) som flörtade med oss. De använde sig bl.a av det där typiska handtecknet man brukar säga att italienarna gör, haha. Efter detta var den en 3h bussresa till staden Pinerolo som vi skulle bo i.
 
När vi blev avsläppta från bussen fick vi, med all vår packning börja promenera upp för det oändligt höga berget/backen upp till klostret vi skulle bo i, som befann sig i den gamla delen av staden.
Claudio (dirigenten i den Italienska orkestern) beskrev det som att det "går lite uppåt i ca 100m" dit vi skulle gå, men det kan jag säga var en stor fet lögn. Om ni någon gång promenerat upp för ormbergsbacken, tänk er den brantheten, fast det blir bara brantare och bratare ju högre upp du kommer, och att den är dessutom dubbelt så lång. Det blev nästan som en vägg mot en när man var nästan högst upp, då backen lutade nästan i 90grader. Inte nog med det, tänk er 30 grader, fuktig luft och ingen skugga under hela vägen upp. Om inte det räcker som beskrivning kan jag även tillägga att vi hade fiollådor/cellon på ryggen, en till ryggsäck över det + en resväska (min vägde 15,5kg) som vi drog med oss upp där. Ville bara få ur mig det här hahah.
Vi gick sedan ner för backen igen för att äta Italiensk pizza på en jätte mysig restaurang. Efteråt gick vi runt lite och utforskade staden innan det blev en relativt tidig kväll tillbaka till sängen.
 
 
 Beskrivning på de andra dagarna kommer en annan dag inom kort!

konserten

1
Bild från igår, innan konserten i Mjölkuddskyrkan.
 
Konserten igår gick jätte bra! Visst, på sista låten där man får räkna så in i h'vete mycket, och jag var helt borta i typ 5 rader, så gick resten av konserten jätte bra!
Att ha blivit altfiol stämledare för hösten -14 och våren-15, har gett mig mycket mer självförtroende, trots att vi var mest bara två stycken. Jag började med att hata polskorna, men slutar nu med att älska dom. Speciellt mozart. Den är enkel men ändå så jävla kul, speciellt där mot slutet.
Att jag i början av hösten var så osäker, vågade inte spela högt, hatade de flesta låtarna för att jag visste att vi var viktiga höras och det var antingen jag som skulle spela högt, eller så skulle det inte bli något av altfiol stämman. Jag har satt upp mål som jag vill nå innan slutet av 2015- men inte som nyårslöfte, utan mer bara som små mål som jag vill uppnå. En av dom var att spela hela brandenburg på en konsert (vilket jag btw har uppnått- och det känns så jäääävla bra), utan att tänka "åh nej nu kommer den, ah jag får väl bara spela tyst och lyft spela då", och istället tänka "ja, nu jävlar ska det här gå!".
Det var i början många ställen som var svåra, sen gick det över till att bli några ställen, till att nu kan jag säga att det är bara 1 ställe som är svårt. I början när vi spelade t.ex brandenburg och vi kom till dom där ställerna som var lite svårare- men som jag visste att jag kunde, så började jag spela dom precis som dom ska vara, men efter 6 toner så hör jag att Johanna inte spelar, och då mitt i allt så känner jag mig osäker för "jag spelar kanske inte rätt" och börjar då istället spela lågt, även om vi kanske har melodin där.
Detta gjorde att jag plockade fram altfiolen då jag var helt ensam hos pappa, plackade fram orkester noterna och spelade ut så högt jag bara kunde. Nej, det var inte alltid rent, men jag försökte fokusera på att spela högt, använda hela stråken och inte spela låten i samma tonläge så den inte blir platt och tråkig. Efter att jag gjort detta under någon vecka, så märkte jag att när Johanna försvann under låtarna så spelade jag ändå på. Jag tänkte efter på hur jag tänkte när jag satt på den sidan av notstället brevid Marianne åren innan. Jag tänkte att "det spelar ingen roll om jag spelar lågt eller inte kan låten till 100%, för Marianne kommer ändå komma sen och fylla ut det". Men nu spelade ju inte Marianne med altstämman mer, utan nu var det jag som måste ta ansvar annars så kommer det inte bli något. Detta gick från att i början vara en tanke som fick mig att känna mig stolt, typ, för att jag har fått äran att leda en stämma, men sen när vi väl började spela så kände jag att, 'nej jag är inte alls nog bra för det här', till att nu tänka att jag har en sån stor roll nu i orkestern. Om jag inte kan låtarna- om jag inte vågar spela- vad fan gör jag då med rollen som stämledare? Dett har fått mig att även om jag inte orkar ta mig till orkestern, så har jag ändå gått dit. Visst, jag har varit helt ensam i min stämma, men har kört på ändå. Något jag också har märkt efter att jag ändrat mitt tankesätt är att bara jag spelar "högt" så hakar Johanna på, och jag kan t.o.m ibland höra henne.
 
Jag och Marianna kom på för några veckor sedan att vi borde göra en viola kvartett igen, som vi gjorde för ca två år sedan. Marianne plockade fram två låtar och frågade vem som ville ha vilken stämma i låtarna. På ena låten ("may it be" från sagan om ringen) valde jag första stämman, alltså valde jag melodin. På andra låten (alla fåglar har kommit....någonting... kommer ej ihåg vad den heter men dom sjunger så) frågade Marianne vilken av stämmorna som man ville spela; antingen melodin eller om man ville ge sig på att spela andra stämman där man får hoppa upp i tredje och andra läget på lite olika ställen i låten. Johanna kollade på noterna som om någon bett henne att spela Tjakovski(?) i globen för 10 000 personer. Men jag sa bara "jag tar andra stämman, för jag är väl den ända som vågar på sig de", och Johanna såg lättad ut, haha. Frida (som egentligen spelar fiol) fick tredje stämman på båda låtarna, och marianne 4e stämman på ena.
Vi ska nu alltså spela dessa två låtar vid ingången på kulturens hus, nu på torsdag klockan 12.00!!! Vill också bara säga att vi har fått kanske 4 veckor på oss att förbereda oss inför detta, och spelat ihop med stämmorna 3 gånger, men vi får hoppas att det går bra ändå!
 
Många av er förstår nog inte grejen med det hela om man inte spelar själv.
 
Nä nu ska jag avsluta det här långa inlägget som de flesta säkert bara har skrollat förbi haha.

let your smile change the world, but don't let the world change your smile - Connor Franta

0
juli 2014
Var till skolan idag iaf. Vändsydde klart linnet, men ska bara sy ihop axlarna så är jag klar! Malin från teatern ska alltså ha den på teater treornas sista teateruppvisning innan studenten.
Imorgon är det tema dag, vilket jag ser fram emot eftersom att det var då jag har varit i grupper då vi har skapat "bh klänningen" gjord av endast bhar, och den som julia fick gå med i introt av modevisningen förra året "lost in paradise" då temat var att jobba med gamla stearinljus formarna. Vi limmade då till en cool typ ryggrad på överdelen och kjolen var av typ 8 lager tyll och var också täckt av bitar från stearinljusformarna som vi klippt ut.
Trodde vi skulle gå halv dag på torsdag, men tydligen är morgondagen sista innan påsklovet. Förtjänar inte lov haha.
 
Orkestern gick skit bra idag! Idag gav jag fan på att ändå spela "högt". Man känner ju pressen när man är stämledare, och man är endast 2 i stämman... OCH JAG KLARADE BRANDENBURG!!!
I 8an då jag spelade den för första gången, på konserten i örnäskyrkan? eller mjölkuddskyrkan, så spelade jag de 3 första takterna, sen kom jag in på 2 takter på näst sista rader på första sidan, sen spelade jag sista tonen (G - lös G sträng) i hela låten. Annars så satt jag bara och luftspelade, haha. Nu har jag endast 2 ställen jag behöver träna lite extra på, och det är dom där jobbiga bågarna på tre toner och snabtt och låg etta hit, hög trea dig, låg tvåa dit.... Okej, ingen fattar nu vad jag säger så kanske dags att avsluta!
 
Nu ska jag tvätta bort sminket och gå och lägga mig! - har haft smink för ovanlighetens skull.. haha