januari månad är nästan slut

| Postat i: SannaNilssonLidin
0
.. och jag har gjort nästan ingenting!
Jag har blivit förbannad på personer, sovit, sovit, gått på hockey match efter hockey match, sovit lite till, faktiskt varit till skolan någon dag då och då (självklart endast då jag varit vaken en hel natt), haft riktigt bra körlektioner, faktiskt lyckas med några teori tester och sovit lite (ahum, mucket*) till.
 
Det var väl min månad.
Så stressad över hur jag ska klara av skolan, men efter ett snack med Aulikki igår så blev jag mycket lugnare och vi har nu en plan! SÅ SKÖNT!
Ska bara lyckas med att färigställa kollektionen, som jag inte ens har börjat med. Men om jag kommer upp imorgon/om 2 timmar så ska jag iallafall börja med mitt plagg. Har ju endast gymnasiearbete lektionen imorgon så jag tror nog att jag kommer att lyckas med något iallafall. Kanske bli klar med något, men det vette fan alltså!
 
Testat nytt schampo, hårinpackning och balsam och fick lockarna tillbaka!
De sägs ju att man ska byta dom ibland, och jag har precis använt upp de gamla och så satte jag i min älskade cocosolja från The Body Shop.

Arkiv

| Postat i: SannaNilssonLidin, tankar & känslor
0
Jag har hittat världens sjukaste text i mitt dokument som är samlat med massor av olika "jag skriver ner mig" typer av texter. Det här var för två sommrar sedan.... Helt sjukt att tänka att det här är mina ord.
Den är väldigt random, men allvarlig kort del av en text som innehåller en hel del detaljer inom mitt skadebeteende. Haft svårt att våga lägga upp det här, men jag tycker att detaljer ibland visar hur stort ett problem kan vara, mer än om man döljer det ännu mer, så det är med skräck jag lägger upp det här!
 
STOR TRIGGER VARNING FÖR SKADEBETEENDE
 
 
 
 
 
 
 
"Först skadefri i 2 veckor, sen slog jag rekord med 30 st (tidigare 20st), väntade en vecka och slog ytterligare ett rekord på 40 stycken- för första gången på högra låret. Dagen efter rekordet blev det 16 stycken till.
Natten just efter rekordet vaknade jag säkert 20 gånger av att det gjorde så satans jävla ont i benet. Det sved så in i helvete. En smärta jag aldrig känt förut!

De senaste gångerna jag har skadat mig har jag känt att det inte räcker att skära mig på vänstra låret. Jag vill inte skära mig på armen då jag fortfarande inte vågar visa någon att jag faktiskt gör det här... Det är som att låret
Sen så känner jag att rakbladen räcker inte längre. Vill komma djupare, lättare. Rakbladet jag har nu är så slöa och har alltid varit de, tyvärr och man kommer inte djupt ALLS med den. Nästa gång jag är i textilsalen och dom där vassa dekor-knivarna är framme så ska jag fan testa dom."
 
(kan nu i efterhand säga att jag aldrig testade skolans knivar)
 
 
Om 3 veckor och en dag är det ett år sedan något kanske kunde ha hänt.... Ni får veta mer då om vad det var... Tidsinställt inlägg...
 
 
Dock 85 dagar skadefri

Att inte bli tagen seriöst

| Postat i: SannaNilssonLidin, tankar & känslor
1
Jag har sagt så många gånger att jag har problem med sömnen. Jag gått på möten efter möten på bup/närpsykiatrin, arbetsterapeut, skolan, läkare, och inget fungerar eller verkar ta mig riktigt seriöst. Det känns som att mina ord inte räcker till!
 
När jag säger att jag inte kan kliva upp på morgonen tar folk för givet att jag gick och la mig sent kvällen innan, satte inte igång ett alarm, eller helt enkelt att jag är lat som inte orkar stiga upp.
 
Jag delar med mig av detta då jag vill att folk ska förstå min situation och för att jag är så less på att ha det så här!
 
En persons liv ser ut så att man kliver upp på morgonen, går till jobbet/skolan, man åker hem och gör 'något' innan man äter middag, sen efter det kan det vara någon aktivitet eller liknande, sen går man och lägger sig och gör om samma sak dagen efter. Men om man till en början inte ens kan vakna förstörs hela den här cirkeln, och tänk er att du kan göra absolut ingenting åt det...
 
Att ha svårt att somna och svårt att vakna hör inte ihop enligt många, men för mig är det mitt liv.
Jag fick ett 8kg kedjetäcke genom min arbetsterapeut och den hjälper mig att somna, vilket göra att jag vet att sover bättre under natten då jag känner mig mer utvilad när jag väl vaknat.
Jag har provat olika sömn mediciner som endast gjort mig trött och seg under "dagtid". Antidepressiva som skulle också "ge mig energi" gjorde inget.
 
Mamma blev less på att ingen av medicinerna hjälpte och bokade då en tid till vårdcentralen för blodprover. Jag lämnade 8 rör tror jag, där det kollade alla mina värden. De såg något i min sköldskörtel vilket ledde till ett ytterligare blodprov- och det visade sig att jag hade hypotyreos.
 
Kortfattat om hypotyreos:
 
Skäldkörteln producerar hormoner som påverkar nästan alla kroppens funktioner och styr ämnesomsättningen. Om sköldskörteln tillverkar för lite av hormonenerna tyroxin och trijodtyronin kan man få hypotyreos. Då får man låg ämnesomsättning och kroppen går på lågvarv.
Symptomerna är många och kan vara: stor trötthet, somn gör inte att man känner sig piggare, helt slut efter 15.00, depression, koncentrationssvårigheter, andfåddhet, frusenhet och allmänt låg kroppstemperatur, torr hud- flagnar, torrt hår, hårfall, yrsell, känslig hörsel, viktökning, minnessvårigheter, osv.
- - -
Så...Jag fick medicin > blodprov > höjde dosen > blodprov > höjde dosen > blodprov > tillräckligt hög dos - blodprov igen i April.
Jag känner mig piggare på dagarna, tappar inte lika mycket hår pch har inte lika torr hud. Men detta gjorde ju inte min sömn "bättre".
 
Det var först på senaste mötet på skolan som de verkligen lyssnade på mig. De sa att jag såg trött ut och jag förklarade helt enkelt hur det stod till. För en gång skull såg de hur arg jag var på situationen.
- Jag är inte lat, jag vill till skolan, jag vill vara här, jag vill gå ut den här linjen och få betyg i alla mina ämnen men jag vet inte vad som är problemet. Jag hade dygnat för att ta mig till mötet, för jag litar inte på mig själv att jag kommer att vakna. De vet om att jag har dygnat förut, ibland flera gånger i veckan för att ens ta mig någonstans. När jag väl har somnat kan jag sova upp till 18 timmar, vara vaken fåtal timmar, och sova ytterligare 16 timmar natten efter.
Jag hör inga larm, jag har tydligen konversationer med mamma som jag inte har något minne av och jag är så jävla frustrerad över att jag inte vet vad fan jag ska göra åt det här!
 
De tyckte det var konstigt att jag kunde ta mig till praktiken varje tor-fre, men det gjorde jag ju inte. De gånger jag tog mig dit så hade jag antingen knappt sovit något för att jag var så spänd för att jag inte ville försova mig, eller så hade jag inte sovit alls. Hela helgerna efteråt låg jag i total dvala. Sov hela dagarna, var knappt vaken några timmar innan jag somnade igen och sov ännu en helt sjuk mängd med timmar. På måndagen hade jag fortfarande inte återupphämtat mig, men trots ett försök att kliva upp och gå till skolan så vaknar jag ännu en gång 15.30- utan att hört ett enda alarm.
 
*Tänk er att era dagar- veckor- månader, gick ut på att när ni väl somnat så kan ni inte väckas på något sätt, när ni väl vaknat så är det sent på eftermiddagen och hela jävla dagen har gått. Att spendera varje dag på det här sättet gör dig arg och ledsen på dig själv samt får dig att tro att du ska gå och bli helt galen.
Enda skillnaden är när du bestämmer dig för att sitta vaken en hel natt med att göra absolut ingenting. På morgone kliva på bussen som ger er panikångest, sitta en hel dag på skolan helt utmattad, seg och stressad samtidigt som ni har absolut ingen ork till att göra någonting!
Sen börjar allt om igen.
 
 
Att jag har haft problem med sömnen sedan början av högstadiet är ingen nyhet, men det blir inte bättre, snarare värre. Att min gymnasietid skulle bestå av att jag har något riktigt fel i kroppen som gör att jag bara sover, missar allt de roliga, sviker folk genom att jag inte dyker upp (för att jag fucking sover), kan inte ens lita på mig själv och genom det planera vilka dagar jag kan dygna och se till att jag har någon dag mellan jag kan vila innan jag måste dygna till nästa event- endast för att få mitt liv att fungera någorlunda. Det här har pågått så länge, och att inget hjälper får mig att tänka... Är det så här jag ska leva resten av mitt liv?
Det finns inget jobb efter gymnasiet som vill anställa någon som försover sig varje dag.
Som det ser ut nu så klarar jag inte av skolan pga detta.
 
"När du väl är i skolan gör du allt jätte bra och kan nå höga betyg, men det går inte om du inte är här"
Ett bra exempel är på svenskan förra året. Hade A eller B i alla uppgifter, och fick D i slutbetyg för att jag inte hade gjort något muntligt då jag försov mig till 16.00 dagen sista lektionen var.
 
Jag har gått över till tanken att det här är det jag är värd, att resten av mitt liv spendera mina "dagar" med att sova, vara deprimerad, känna mig värdelös, misslyckad och vara arbetslös.
Är det inte så jag redan har levt i 18 år? Och tanken på många fler är inte så positivt.
 
 
 
Jag har vaknat upp i gråt
när jag haft en dröm där jag missade hela studenten,
och det om något betyder riktigt mycket för mig,
och att missa det vill jag absolut inte göra.
Får väl ta och sova på ett av borden
på skolan hela den där sista veckan.