Att hitta motivationen

| Postat i: SannaNilssonLidin, tankar & känslor
0
 
Jag vet att jag varit frånvarande under en väldigt lång tid.
Mitt mål med den här bloggen de senaste åren var att upplysa och informera om psykisk ohälsa, kroppsideal och egna erfarenheter med dessa. Jag använde även bloggen som ett sätt för mig att ventilera, få styr på alla känslor och ord som gick igenom min skalle, för att få ihop någon typ av logik och lugn.
 
Jag var väl medveten om att personer läste vad jag skrev, gav mig respons och komplimanger vilket gav mig mer motivation och inspiration till att fortsätta. Men personen jag fick främst utifrån, gick bort, och kvar blev jag vilsen över vem som ens skulle bry sig.
Till en början växte en motivation att leva vidare det hon byggt upp, de hon skapat och gjort för att inspirera mig till att göra samma sak. Hon hjälpte mig, men jag kunde inte hjälpa henne.
Av någon anledning kändes det som att jag var inte tillräcklig. Vem fan skulle läsa det jag skrev? Vem skulle ta tiden? Vem skulle ta åt sig? Vem bryr sig ens? Är orden jag skriver, något folk tar åt sig av? Så jag slutade.
 
Jag har däremot kommit på mig själv, att jag skrev inte allt detta bara för att upplysa andra, utan även för mig själv. Att t.ex skriva att "du är nog", vilket jag vill förmedla till alla andra, och kanske tillslut lära mig att detta gäller även för mig.
Jag kommer inte lova något, men jag kommer kanske återvända hit. Jag har många inlägg påbörjade i utkast, som jag velat dela, men inte vågat, och nya tankar i skallen som jag vill få ut. Kanske kommer något upp här igen. Det hoppas jag.
 
 
En liten uppdattering om min livssituation i dagsläget:
- Jag har börjat äta concerta, vilket har hjälp mig otroligt mycket!
- Fått ordning på min Levaxin dos för köldkörteln
- Går jätte bra på ridlektionerna, vilket gör mig så jävla glad!
- Har kapat min kontakt med både kontaktperson och arbetsterapeut på Närpsykiatrin
- Har fortfarande problem med maten, men det har blivit bättre
- Tränar numera på gym, vilket hjälper mig vid känna mig värdig att äta
- Jag försöker nå en gymnasieexamen på komvux, och kurserna går jätte bra!
- Har eventuellt kommit på vad jag vill bli, och utbilda mig till
- Jobbar som extra sedan 8 månader tillbaka
- Jag är i dagsläget lycklig

Ork, blogg och foto torka

| Postat i: SannaNilssonLidin, foto - högtider, foto - sommar, tankar & känslor
0
Jag har så mycket att skriva om, och har skrivit, bara inte här.
Vet inte vad jag är rädd för, men känner för att ventilera av mig lite mer här så det blir kanske på ett tag.
 
Har inte känt för att göra små onödiga inlägg som handlar om ingenting speciellt. Kan säga det kort och gott nu att jag kommer endast skriva om mer "djupa" saker, om resor, erfarenheter som är roligare än "idag åt jag frukost och gick ut med hunden", och sen kommer jag även dela med mig av mina bilder.
 
Angående min lust till att fota har försämrats gradvis de senaste åren. Misstro mig inte, jag älskar att fota! Men det känns som att allt i min omgivning "är redan gjort".
I början när jag fick min kamera tyckte jag att det var superkul att fota blommor, träd, mina fötter mot marken osv, men det har jag gjort så många gånger att jag vill utveckla mig vidare. Bli bättre.
Jag brinner för porträtt fotografering, men har brist på personer att fota. Finns de personer som ställer upp men det blir aldrig av. Har massor med planer om vad jag vill göra, fota, redigera ihop till en album och visa en "story" med bilderna. Varför har det inte blivit av då? Dels pga modellbristen, men även för min egen rädsla.
Men livet är kort och om jag någongång kommer få göra det jag velat göra länge så ska jag börja ta tag i det, start redan nästa vecka då jag har inplanerat lite!
 
Hoppas jag kan komma igång både med textera och bilderna, mest för min skull, för jag tycker det är så himla kul men också för att rensa tankarna.
 
 
Sen vill jag också berätta varför jag vill vara mer nogrann och den här gången VÅGA prata mer om psykisk ohälsa, kroppsideal och liknande, för jag hade en vän som gjorde detta. Jag såg upp till henne dels för att hon delade med sig av alla delar av sitt liv, både positiva men även negativa. Hon hjälpte mig genom många svåra perioder, och den här personen finns inte längre i mitt liv.
Jag vill att hennes motiv ska leva vidare genom mig, hur löjligt det än kanske låter.
Jag känner att det enda jag kan göra nu för att hedra den underbara människan hon var, hjälpen hon gav mig vill jag kunna ge andra, och om jag kan ge mer information, då vill jag göra det! Och det ska jag.

biverkningar

| Postat i: SannaNilssonLidin, tankar & känslor
1
Uppdatering av min nya medicinering. Det här är inget jag brukar göra och kommer inte bli något jag ska börja med heller. Jag ville bara skriva av mig lite och dela med mig om lite tankar. Tankar som jag även denna gång inte förstår mig på själv, men kanske gör efteråt.
 
Tankar om problemen med mat och biverkningar.
Kan vara triggande...
 
>>> i sammarbete med random bilder jag hitta på datorn. Fotat allt mellan 2013-2016 hahah
 
 
 
Jag har börjat ta medicin för min ADD, för att se om den kan hjälpa mig på många olika plan; t.ex ge mig mer energi, förbättra min koncentration m.m.
Som det har varit med alla tidigare medicineringar jag haft, har jag alltid oturen att få en hel del biverkningar.
Jag har varit med om vanliga biverkningar som ökad ångest, depression och panikattacker. Men även känslan av en enda stor tomhet, förändrad personlighet, självmordstankar, ledvärk, förstorning av pupiller (nästan helt svarta ögon), skakningar, yrsel, overklighetskänslor, kallsvettningar som gjort att jag inte kunnat ta mig ut, osv.
Jag har alltså haft en hel del och är därför ofta väldigt rädd för att börja med en ny medicin, speciellt de som är lite starkare.
Förra (tyyyyyyyyp.. inte riktigt) ADD medicinen fick jag 11 biverkningar på, så ni kan ju förstå vad jag gick in för tankar om denna nya medicin.
 
Nu har jag inte tagit den länge alls och jag gick in med insällningen att jag inte skulle tänka för mycket på det, men redan på dag 1 märkte jag av ovanligheter.
Fick plötslig huvudvärk (vilket ska vara vanligt), overklighetskänslor, deppig och minskad aptit till nästan ingen hungerkänsla överhuvudtaget.
Jag känner mig något rastlös i kroppen, men den sköljs ut av ledvärk och extrem trötthet/utmattning av både kropp och själ som håller sig under hela dagen (vilket alltså är motsatta effekten jag ville ha) och yrsel , som desstuom dom är en följd av medicinen i nuläget.
 
Jag som redan har stora problem med maten- att faktiskt äta något är jätte jobbigt, och att nu dessutom inte ha någon hungerkänsla gör det inte lättare. Nu måste tänka ännu mer på mat och planering över hur, när och vad jag ska äta, vilket får mig att istället bestämma mig för att skippa måltiderna, vilket jag samtidigt vet är fel.
 
 
Dubbelmoralen som befinner sig i mitt huvud gör mig galen!
Jag kan urskilja från rätt och fel vad gäller matvanor, men samtidigt går tankarna i det dumma spåret att gå åt fel håll.
 
Jag är väl medveten om att:
- Kommentarerna jag får av folk är för att dom faktiskt såg mig äta idag - men jag vrider det till en kommentar att jag åt för mycket
 
- När vissa personer tittar på mig "för mycket" när jag äter när den pratar - men tuggan jag har i munnen börjar växa, ångesten stiga och jag kan inte längre äta.
 
- När jag äter en måltid ensam är det egentligen något helt vanligt - men jag ser det som att jag gör något fel, att jag smyger med att jag äter och därmed känns det som att jag "hetsäter"
 
- Måltiden jag just åt kunde inte räknas som "1 portion", den var för liten - men ändå var den för stor
 
- Om jag äter upp allt på tallriken- även om de andra med exakt samma mängd mat också åt upp sitt- blir endast jag "tjock" på det, men inte dom.
 
......och så mycket mycket mer tankar, som jag inte får ut förståeliga med ord så här svart på vitt.
 
 
Nu blev det här är väldigt långt inlägg, men en sak är säker..
 
Jag vet att alla är värd att äta, alla är vi värda mat, att fylla på bränslet och vara mätta.
Det är okej att äta.
Det är okej att njuta av det.
Du blir inte tjock av att äta bra måltider och regelbundet varje dag.
Jag vet att det är o-k-e-j! Men VARFÖR känns det inte okej då jag gör det?
 
Jag blir galen...