Jag klarar inte ett skit

 

Ju länger tiden går, ju mer saker som händer, desto mer känner jag att jag inte klarar av ett skit.

Jag försöker, jag kämpar, men allting stretar emot. Min kropp säger ifrån, saker runt omkring faller och går sönder, och det gör inget annat än att få en att känna sig misslyckad.

Att kliva upp på morgonen, kliva på bussen och leverera på skolan är för många något som de ser som självklart, vardagsliga sysslor och något som man helt enkelt klarar av. Men jag kan inte ens ta mig upp på morgonen, jag kan inte kliva på bussen vid vissa tider på dygnet, jag kan inte leverera eller klara av allt som de andra klarar av i skolan- och det är så sjukt frustrerande.

Att jag måste sitte uppe en hel natt för att ens ta mig till skolan, ett möte- eller liknande, bara för att iallafall en dag ta mig ut från mitt rum och göra något. Det är så jobbigt att jag inte kan vara "normal" och göra det jag vill göra på skolan, utan måste dygna för att ta mig dit och inte kunna prestera lika bra som jag hade gjort om jag hade varit utvilad.

 

Jag känner hela tiden att saker bara händer mig. Bara ett par exempel är att jag (och några till elever) var de sista som fick börja 6års på tunsakolan, året vi hade 9ornas konsert var enda året den inte visades för elever, samt då jag börjar textil design så är jag med i den klassen som blir de sista att gå ut innan linjen läggs ner.

 

***

 

Sista tipset jag fick innan jag förflyttades från BUP, var om svårigheten jag hade med att handskas med min diagnos, ADD. Jag var lättad till en början att jag äntligen hade ett svar på varför jag haft så svårt med så många saker, det förklarade mitt beteende och tankesätt- men det gjorde också att jag såg hur mycket den försvårade (/förstörde) för mig.

Bl.a svårt att koncentrera mig, svårt att förstå instruktioner, att fatta beslut är nästan omöjligt, jag kan inte komma ihåg enkla uppgifter, jag har jätte dåligt minne (från hypotyreosen också), svårt med ögonkontakt, det folk säger går in genom ena örat och ut genom det andra och jag är väldigt kännslig och reagerar ibland stort över saker andra inte ens bryr sig om.

Tipset var att ta en kudde och kalle den för ADD. Slå den, skrika i den, för att uttrycka mina känslor när jag var arg på diagnosen då den ställde till något för mig.

 

***

 

Modevisningen som är i maj, är planen att alla plaggen ska vara klara. Att jag har planerat min kollektion i 9 månader och just för två dagar sen ritat upp alla plagg, samt precis valt vilka modeller som ska ha på sig vad- att jag inte har börjat sy något varken i kollektionen eller kappan, stressar mig så in i helvete.

 

Vi ska sy en ull kappa, underkläder, sportkläder + något annat inom trikå ämnet, korsett och kollektionen(8 outfits)- inom 4 månader... Att jag inte heller har gjort ett skit i ett halvår- trots att jag har försökt, gör inte självförtroendet något bättre.

 

Jag är beredd på att ta bort plagg från min kollektion, men jag tycker att jag har gjort den relativt enkel men med rätt detaljer så det inte ser så "enkelt" ut. Vi får väl helt enkelt se hur det blir, och hur mycket jag hinner med, med självaste kollektionen! Men sen är ju frågan bara hur allt det här ska gå med tanke på att jag aldrig kan vakna... Jag går en praktisk linje, jag måste vara på skolan på dagarna för att klara ämnerna, men när jag inte kan vakna och kliva upp, vilket är egentligen en sån "enkel sak" något som en normal människa ska kunna göra, då känns allt så hopplöst och som att jag är helt misslyckad och handikappad...

 

Så om ni har undrat varför jag inte har uppdatterat något på länge, och gör det väldigt sällan så är det helt enkelt för att jag är så sjukt jävla stressad och känner bara att allt är skit helt enkelt.

En av mina kompisar har också sjukt svårt att vakna på morgonen och jag kan bara föreställa mig hur förjävligt det är. Liksom hela dagen bygger på att man faktiskt aka gå upp och som du säger, vissa ämnen är ju rätt svåra att göra om man inte är på skolan. Jag önskar jag hade något tips, men jag vet inte alls. Jag tycker i alla fall det är bra med sådana här inlägg när både en själv får skriva av sig och att andra kan få en inblick, och även förklaringar, på hur det är och varför saker blir som de blir.
Kämpa på vännen❤️❤️ Kram!