är jag inte jag utan min depression?

| Postat i: SannaNilssonLidin, tankar & känslor
0
 
Det känns dumt att erkänna.
och jag förstår inte på det själv.
 
När jag mådde riktigt dåligt pendlade jag mellan "inte nog deprimerad" > "jag vill inte må dåligt länge" > "Jag vill må ännu sämre för att jag är värd det". 
 
Nu när jag inte längre kan säga att jag är där lika ofta känner jag mig lite vilsen.
Att gå runt och vara deprimerad sedan sju års ålder- under tolv års tid, kan man förstå att jag såg depressionen som en del av min personlighet.
 
Det är inte så att jag är så pass vilsen att jag inte kan göra något, det är mer som att jag känner mig tom inombords där den där klumpen alltid fanns, där det numera är ett stort tomt hålrum som jag inte vet vad jag ska göra med.
 
Tankarna går runt om att "tänk om jag ska förbli deprimerad, att det är så jag fungerar, det är så jag ska vara. Utan den är jag inte, jag".
 
 
 
 
Utkast från oktober-16
Hittills till är jag inte jag utan min depression?





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: