...är något jag har sakt så många gånger!

 

Jag vet att jag aldrig kommer bli helt frisk, utan att det alltid kommer vara där. Men att hamna i den där gropen där man inte vill bli bättre, utan snarare sämre, så att man tillslut vågar göra det man hela tiden drömmer om att göra, det som skrämmer mig.

Ljuga för alla jag är kring trots att de kunde se på mig att något inte var rätt, för "jag förtjänar att må dåligt".

 

Jag går in varje år med tanken att "det här är mitt år, nu jävlar klarar jag det här". Men i år, trots en rätt lugn sommar så kan jag inte ens lotsas vara optimistisk. Den här gången så tror jag att allt kommer repetera sig igen, jag kommer inte klara av allt jag ska göra. Jag kommer nog bli sämre igen, ingen kommer ha några svar och jag kommer ge upp, precis som de tidigare åren.

 

Det känns som att det finns ingen som varken har hopp eller tro om mig. De vet att jag ger upp. De vet att jag sätter för hög press på mig själv. De vet att jag sätter alldeles för höga mål som jag aldrig kommer att nå. Jag hakar upp mig, och fastnar.
Sen är det ingen ide att ens försöka tala om för mig att inte ha så stora mål, jag försöker säga det till mig själv men det håller sig inte.

 

Något så "enkelt" som ett av mina mål i våras var "bara" att ta mig upp i en lämplig tid för att sen ta mig till skolan, när jag sen inte ens klarade av det såg jag mig själv som misslyckad och vill inte ens försöka igen för jag visste att jag skulle inte klara det på andra försöket. Det känns bara hopplöst helt enkelt.

 

Det är som att jag kan se in i min egen framtid, för varje år börjar- och slutar det exakt likadant.