- Det är ganska vanligt att personer har en barndomskompis. Min heter depression och har varit min bästa vän så länge jag kan minnas.

- Den hade svaren till allt och sa alltid sanningen. Bl.a varför jag var så dålig och anledningen till varför jag inte skulle gå ut.

- Den talade om för mig att ingen någonsin skulle älska mig.

- Den gjorde mig sjuk.

- Den gjorde så att en tjej som inte ens tar nässpray när hon är sjuk, nu tar flera olika mediciner varje dag, morgon och kväll.

- Den gjorde mig självmordsbenägen.

- Den visade mig också hur jag skulle ta hand om mina känslor på ett sätt som jag förtjänar. Genom att skada mig själv.

- Den tog mitt liv från mig utan att jag märker det.

- Efter det tog den det lilla självförtroendet jag hade.

- Fick mig verkligen att förstå hur kass, dålig och värdelös jag var.

- Det börjar med att jag missade ett pass efter ett annat, tillslut hade jag varit borta så länge så jag vågade inte gå tillbaka så jag slutade helt med aktiviteten. Sen var det dags för nästa intresse jag hade. Tillslut hade jag avslutat den också.

- Depression tyckte inte att jag var värd att gå ut genom dörren för jag såg fet ut i alla kläder jag ägde.

- Vid det här laget lyssnade jag på allt den sa och höll med.

- Den tyckte inte om mina vänner för dom var för bra för mig och fick den att känna sig utanför då jag helt och hållet ignorerade den när jag umgicks med dom. Så jag slutade träffa dom.

- När jag skulle till skolan sa depression till mig att den mådde inte så bra, kanske vore bättre om vi stannar hemma båda två, "du klarar ju ändå inte av skolan".

- När orkestern var det enda intresset som fortfarande lockade började depression lägga sig i där med. Den sa "du är ju helt värdelös på att spela altfiol, dessutom är det så många människor där, är det inte bättre att stanna hemma där du är i säkerhet från andra?"

- Jag satt ensam i ett hörn i ditt rum, gråtandes, med min vän depression som torkade mina tårar, klappade mig på axeln och sa "du är inte helt ensam, du har ju mig."

- Mitt i en film blev depression rastlös och började prata om alla delar på min kropp som var dåliga.

- Varje måltid satt den i en stol bredvid mig, räknade antalet riskorn jag satte på min tallrik och påminde mig att inte "lasta på för mycket" så jag inte blir ännu fetare.

- Som liten tyckte jag mycket om att läsa. Jag gjorde det varje kväll innan jag somnade, och ibland även på dagarna efter skolan.

- Sen träffade jag depression. Den visade för mig att det är mycket bättre att tänka på saker jag inte gjort- vilket fick mig att inse ännu mer hur värdelös jag var. Nu öppnar jag inte böcker mer, om jag absolut inte måste.

- Depression pratade även om framtiden med mig. Berättade att den är mörk, kommer vara exakt som nu, bara ännu sämre.

- Men det fanns ju alltid en lösning till att ändra det... Att ta slut på allt!

- När jag väljer samtalsämne och försöker prata om hur jag börjar förbättra mig med att fota och med redigering av bilder sätter bara depression sitt pekfinger mot min mun och tystar mig.

"Nej, du blir inte bättre, du hade bara tur med ljuset den där gången, du är fortfarande lika dålig"

- Efter att jag suttit och sminkat mig och känner mig nöjd både över ögonskuggan och eyelinern kommer depression och pekar ut att eyelinern inte ser likadan ut på båda ögonen, och kommenterar också över att jag borde vara bättre på det här, "men nä du klarar väl inte av det här heller".

- Saker som förut var rutin är en sådan stor ansträngning, att bara gå och ducha tar all energi ur min kropp.

Men det är bara att "rycka upp mig", sluta vara så lat och "bara göra det", eller hur?