Bara 21 dagar tills jag fyller 18 år, och bara 22 dagar tills jag börjar mitt sista år (förhoppningsvis) på gymnasiet!

Jag känner mig som samma person jag var för 3 år sedan. Osäkra lilla 15 åriga Sanna, som ska gå sitt sista år på högstadiet, och försöka komma in på någon linje- vilket hon inte än vet vilka hon ska söka till då hon vet att hon är ett misslyckande och kommer inte komma in på den linjen hon egentligen vill gå på (Estet media - foto). Som då inte ens hade tanken på att gå textil programmet.

Jag kan inte fatta att det redan har gått två år! Två år av mitt liv där jag endast har försovit mig, skolkat, inte klarat kurserna och fått lärare att tro att jag inte försöker överhuvudtaget då jag egentligen kämpade så hårt jag kunde men märkte att det inte var nog mycket så jag gav upp.

Jag började en prövning som jag inte kunde fullfölja då jag inte kunde få kontakt med läraren, och måste påbörja den ännu en gång nu till hösten/våren, samt en prövning i samhälls. Klarade precis historian, som tur var. Men med sista året betyder det också att vi kommer få nya ämnen.

Men nu när jag har fått reda på min ADD och hypoterios så kommer jag nu få rätt hjälp då vi förut inte förstod vad som var problemet. Måste dock höja dosen på Levaxinen och sånt, men det ska nog ordna sig någon gång!

Kommer snart att ha ett sista möte med BUP innan jag förs över till vuxenpsyk till hösten, träffa läkaren där bl.a, och även ha ett skolmöte där vi ska se till att jag har allt i mitt schema, allt från prövning i engelska, samhälls och min förlängda kurs (sportjacka) i textilen, så det inte är så mycket "upp till mig" att jobba över eller komma innan lektionen på morgonen, för det kommer aldrig hända! Det är bättre om det står i mitt schema som en inskriven lektion som jag MÅSTE gå till!

 Jag hoppas verkligen att jag det här året kan gå utan att klandra mig själv för mycket. Jag hatade mig själv för att jag sumpade min "starta om på nytt" chans som jag hade mitt första år på gymnasiet. Kan säga att det började hur bra som helst, min tankar gick från att tänka "jag kanske har ADD" till "jag har absolut inte ADD jag klarar av det här skit bra". Första två proven jag hade det året var NK och matte samma dag. Var ett halvt poäng från C i matte- som jag btw suger i, och jag låg på C nivå på E frågorna på NK:n eftersom att jag trodde jag inte skulle klara C och A frågorna så jag skrev så utvecklat jag kunde på E frågorna. Det gick bra i både engelskan och svenskan. Sen började det närma sig jul... Jag skolkade minst 1 gång i veckan pga jag försovit mig för länge och kände då inte för att gå till skolan. Sen gjorde jag inte någon av de skolarbeten jag fått för jag kunde helt enkelt inte påbörja dom, och förstod aldrig heller vad jag skulle göra, men tänkte att det berodde väl på för att jag inte var närvarande på lektionerna- som jag heller inte kunde koncentrera mig på så jag satt och klottrade på papprena istället för att jobba.

Nu började jag ha samtal jag haft så många gånger förut.

"Du måste komma till skolan"

"Du har det här och det där att göra, och det ska in den där dagen"

"Har du påbörjat med något av arbeterna vi har jobbat med? Kanske dags att göra det nu!"

"Varför kommer du inte till skolan?"

"Du måste komplettera det här och det där på de här uppgifterna"

"Du måste göra om det här provet eftersom att du inte klarade det, nästa provtid är ...."

Så första året slutade med att jag var inte godkänd i många ämnen... Typ 2 st..?

Andra året gick det inte så bra heller. Jag hade säkert över 90% frånvaro- jag har aldrig skolkat så mycket i hela mitt liv! Lärare trodde jag hoppat av skolan. Jag kunde skolka i veckor utan att gå en enda dag till skolan. Jag visste att jag inte klarar någon kurs, att jag kommer på F i alla, det är ingen ide att försöka.
Jag fick en ny lärare när jag började svenska 2 kursen, som jag älskade då han gav bra uppgifter (sen var det ju mitt problem att jag inte gjorde dom eller kom på lektionerna för att jag låg och sov) och fick betyg som A, A, B, C och E på uppgifterna/proven, men eftersom att jag inte hann göra någon av uppgifterna muntligt (för att jag sov) så fick jag D som slutbetyg.

Nu tredje året så kommer jag ha lektioner som:

• Prövning Engelska (andra försöket då)
• Prövning Samhälls
• Prövning Idrott
• Material & Miljö
• Tradition och utveckling
• Fackteckning och design
• Textil design 3 (Förlängd kurs från 2an - Sportjacka)
• Textil design 4
• Textil Design 5 - specialisering (fick F på den i 2an)
• Entrepenörskap
• Religionkundskap (ny kurs på 50p = till julen)
• Gymnasiearbete - vilket är modevisningen. FYFAN vad vi kommer ha mycket att sy nästa år till den!

Med tanke på hur jag tidigare haft det under min skolgång, evigt misslyckande, försovningar och skolk, så känner jag mig inte så sugen på att gå tillbaka till skolan. Varför ska jag tillbaka dit ännu ett år för att ännu ett år faila och må skit för att jag är så jävla dålig och inte klarar av något så enkelt som alla andra klarar av; att gå till skolan.

Grejen är den att när man fått så mycket hjälp jag har fått av skolan då de har försökt få till så att jag kan klara av allt, så har det sett ut som att jag pissar på dom då jag aldrig dyker upp! Hade en tid att passa med skolans specialpedagog... Jag försov mig, och smsade henne och sa som det var, att jag gör det inte med mening, jag vet inte vad problemet är till varför jag bara sover och sover, aldrig kan bli väckt, vilket leder till att jag sover till sent på eftermiddagen...

Men eftersom att det är mitt sista år, jag har fått svar på frågor jag haft hela mitt liv, och jag helst inte vill gå ett fjärde år så ska jag försöka iallafall, och nu kommer jag nog få rätt hjälp och kanske till och med klara av skolan!

Hälsa mig lycka till och ge mig en rejäl jävla spark i röven så jag inte kan sitta ner på veckor!!! Jag lär behöva det! Men det är fortfarande några dagar kvar...