Förra veckan var jag till skolan tre dagar av 5, vilket är rekord för hela 3e året på gymnasiet (vi kan skita i att jag kom dit först efter 10). Hur lyckades jag med det då? Jo jag dygnade till två dagar av dom, tredje dagen hade jag läkarbesök på morgonen så jag sov på golvet i mitt rum för att jag skulle inte sova bra/bekvämt.

Jag vet sedan tidigare att jag blir glad, har mer energi när jag är i skolan, träffar mina vänner och gör mina aktiviteter. Men när jag inte tar mig upp rubbas allt.

Jag har under hela helgen efter min grymma vecka varit så glad, ställt upp i en utmanande grej för mig- som skrämmer mig som fan, samtidigt som jag har bestämt en träff med en person som jag vet behöver en pratstund för att få bort tankarna på annat. Jag kände att nu jävlar klarar jag det här, jag hinner sy alla kläder till modevisningen. Jag satte igång och planerade eventuella resemål inom kommande framtid samt började planera studentmottagningen i minsta detalj. - jag menar när planerar jag inte saker i minsta detalj?

 

Jag har aldrig riktigt skrivit här vad det är jag gör mot mig själv (omedvetet) som gör att jag mår som jag mår just nu- anledningen till varför jag känner mig så sjukt jävla misslyckad. Det ska jag berätta, någon gång.

Hur töntigt det än låter så kan ett körkortsteoriprov på nätet sätta igång mig (inte sexuellt hahah). Eftersom att jag aldrig klarar de där jävla testerna och jag får det rakt upp i ansiktet insmetat orden "underkänt" går jag direkt tillbaka till tankarna "nähä, jag klarar inte av det här heller".

Att jag nu denna vecka (också) inte kunna vakna på morgonen, försovit mig så extremt att det är försent att ta mig till skolan, endast sitta i mitt rum...Det har fått mig att inse en sak.

 

Är det så här jag måste göra under resten av mitt liv? Dygna (så jag faktiskt tar mig iväg), sova bort dagen efter, dygna, sova bort dagen efter, osv. Sova på golvet eller vid skrivbordet (som jag också brukar göra ibland) bara så att jag sover så pass dåligt att jag kan vakna.Och göra detta, för att få min "vardag" ska fungera? För att jag ska vara glad, lycklig och klara av att göra saker?

Att höra på vuxenpsyk orden "jag vet inte hur jag ska hjälpa dig", arbetsterapeuten "då har jag gjort det jag kunnat, lycka till i livet" och läkarna "vi hittar inga fel i testerna vi gjort", får en att fundera...Hur fan ska jag orka leva så här??

 

Att ha en konversation med fiolläraren och försöka skämta bort mina problem med att säga att jag skulle behöva en säng som i Kalle-anka, och hon säger "det är iallafall bra att du kan skratta åt det". Ja, det verkar ju nästan som att felet inte är ett fel, och är något jag måste leva med. Vad fan ska jag annars göra?

(ska dock ta ännu mer tester nästa vecka)